Historia Eringsboda Brunn

I början av 1900-talet så minskade intresset för att dricka brunn avsevärt, men trots detta så invigdes 20 juni år 1929 en helt ny brunnsanläggning i Eringsboda.Anledningen till att Eringsboda brunn blev så populärt var just att man var väldigt duktig på att marknadsföra sig. Detta kunde man läsa om den berömda brunnsorten:

Eringsboda Hälsobrunn, belägen i Blekinge skogsbygd i Eringsboda socken har ett mycket vackert läge i härlig barrskog invid vacker insjö med skogbevuxna stränder. Platsen där brunnen ligger, var på sin tid påtänkt såsom byggnadsplats för Blekinge läns sanatorium. Den är belägen 150 meter över havet och har hög och ren barrskogsluft. Avståndet till Eringsboda järnvägsstation å Nättraby-Eringsboda-Älmeboda järnväg är 2 km. Den till anstalten hörande parken omgives av härlig barrskog, i vilken riklig tillgång på promenadvägar finnas och där utställda bänkar och soffor erbjuda de promenerande vila. Åsjön, invid vilken anstalten ligger, är en liten täck insjö som genomflytes av Nättrabyån och genom denna står i förbindelser med flera småsjöar. Sjöns botten utgöres av sand och dess stränder lämpa sig utmärkt för dem, som vill njuta av frilufts- och solbad.”

Man lockade bland annat också med låga priser i jämförelse med andra kurorter som fanns. Hotellbyggnaden som befinner sig i samma område räckte inte till under vissa perioder så man fick inkvartera gästerna i privatrum istället. De flesta av gästerna på hotellet var från Karlskrona-området. I och med ”krösnabanan” så var Eringsboda en ort som man enkelt kunde ta sig till utan bil. Det var inte främst för att dricka brunn som man reste till Eringsboda utan man ville bara koppla av och ta det lugnt. Man ansåg också att brunnsdrickandet var lite omodernt i sig så det var inte i det syftet som man reste till Eringsboda Hälsobrunn.

Eringsboda Hälsobrunn arrenderades de första åren av Linnéa Gustava Lundberg. Känd som damen med den stora St. bernhardshunden.

Hotellet uthyrdes 1935 av Carl Arvid Alexander Carlsson och hans fru Klara Konstanstia. Carl arbetade främst med att skjutsa gästerna till och från tågstationen och Klara skulle välkomna gästerna samtidigt som hon också var chef för köksavdelningen. Vissa tider så var det ett väldigt stressigt arbete. Som mest stressigt var det då det skulle anordnas fester för olika föreningar nere vid dansbanan. De inackorderade gästerna serverades i matsalen och festbesökarna på verandan och när det var riktigt mycket folk fick man ha bord utanför verandan.

Även om de första åren var framgångsrika för Eringsboda Brunn så var det inget som räckte i längden. Järnvägen lades ner 1939 och även om man fortfarande kunde ta sig till Eringsboda med bil så hade ändå järnvägen en viktig betydelse för samhället. I och med att järnvägen lades ner samma år som andra världskriget startade vilket bidrog till att privatbilismen nästan upphörde helt. Konkursen var oundviklig och i en räddningsaktion så köpte landstinget Eringsboda Brunn.

 

Efter det så användes Eringsboda Brunn till olika saker. Ett tag var det en uppsamlingsplats för estniska och litauiska flyktingar. Den var även epidemisjukhus när scharlakansfeber härjade som värst. Den har även varit en barnkoloni en gång i tiden.

1963 blev Eringsboda Brunn privatägt, då nöjesmannen och orkesterledaren Ulrik Wittman köpte anläggningen av landstinget.
Anläggningen byggdes om och ett danspalats skapades. Premiären skulle genomföras våren 1965. Fem dagar före premiären brann den nya nöjesanläggningen ner till grunden.
Wittman fick börja om från början.
Premiären blev i stället 1966.
Många stora artister och kända dansband besökte Eringsboda Brunn, som snabbt blev en mötesplats för nöjeslystna.
När det började gå sämre på 80-talet ville Ulrik Wittman sälja.